Sting Syndsvenskan from Malmö and Rakel Chukri (photo): „The book of whispers” and the right to cry for your dead in peace

Krönika. ”De kvinnor som först kom fram till Meskene, Rakka och Deir ex-Zor var liken som kom flytande i Eufrat. Hela juli månad 1915 var floden full av uppsvällda kadaver, huvuden, händer och fötter om vartannat. Vattnet var rödaktigt, det såg ut som dödens egen blodiga födelse.”
Jag vilar en stund i de sista orden. Dödens blodiga födelse. Trots sin brutalitet är de lättare att uthärda än berättelsen de kretsar kring.
I ”Viskningarnas bok” har Varujan Vosganian återskapat sina släktingars öde. Vi befinner oss i nittonhundratalets början – i den sista skälvande perioden av det Osmanska riket, i nuvarande Turkiet. Den kristna befolkningen har utsetts till fiender – landet ska nu renas från armenier, assyrier/syrianer och kaldéer.
Vosganian, armenisk författare som föddes i Rumänien, beskriver hur de människor som inte dödades direkt skickades iväg på månadslånga dödsmarscher till den syriska öknen.
Där upplöstes alla gränser: ”De levande gav sig till de döda och gjorde deras gravläggning till sin enda kvarvarande syssla. De döda gav sig till de levande, värmde dem som kläder när nattfrosten kom …”
En miljon armenier mördades. Hundratusentals assyrier/syrianer. Forum för Levande historia skriver på sin hemsida att efter ”första världskrigets slut omgärdades folkmordet av tystnad och föll i glömska hos de flesta” och att först under de senaste decennierna ”har intresset för folkmordet 1915 ökat, både politiskt och vetenskapligt”.
Men termen folkmord beskriver bara själva övergreppet, inte det trauma som de efterlevande generationerna ärver. När Varujan Vosganian besökte Göteborgs bokmässa pratade han om att förlåtelsen kräver en partner – den som har orsakat smärtan måste delta i processen. När Förintelsens minnesdag uppmärksammas i morgon är det första gången som romernas öde uppmärksammas särskilt. Tyskland har på ett skamligt sätt försenat deras försoningsprocess, vilket vi skriver om på kultursidan i morgon.
När det gäller massmorden 1915 har den turkiska regimen groteskt nog försökt framställa sig själv som det största offret. Ämnet är förbjudet enligt lag att nämna eftersom det anses kränka turkiskheten.
Från min barndom minns jag otaliga demonstrationer där assyrier/syrianer krävde ett slut på förnekandet. I Botkyrka och Södertälje har kampen nu resulterat i två förslag om att resa folkmordsmonument. Omröstningen i Botkyrka sker nästa vecka.
Lokaltidningen Södra sidan har rapporterat om upprördheten hos svensk-turkar i området. Kritiken är symtomatisk för Turkiets förvridning av frågan. Dagens turkar har ingen skuld i det som skedde för 99 år sedan – lika lite som dagens tyskar är ansvariga för Förintelsen – men genom att hålla fast vid historierevisionismen fortsätter deras regering att peka ut armenier och assyrier/syrianer som förrädare.
I dagarna avslöjades att en diplomat från turkiska ambassaden i Stockholm har uppmanat turkar i Sverige att motarbeta monumenten. De aggressiva metoderna har fungerat tidigare. När Kungliga biblioteket i Köpenhamn uppmärksammade folkmordet skällde den turkiska ambassadören tills bibliotekschefen backade och meddelade att Turkiet skulle få göra en egen utställning. En dansk historiker kommenterade galenskapen med att nu ska väl även de danska nynazisterna få anordna en utställning om ockupationen.
Historierevisionismen har även getts utrymme i Sverige. När riksdagen 2010 erkände folkmordet fylldes medierna med vittnesmål från kränkta svensk-turkar. Och senast i veckan bjöd P1-programmet Människor och tro in en debattör som påstod att talet om det osmanska folkmordet är hets mot folkgrupp. Det är ofattbart att public service släpper igenom sådant.
I slutet av ”Viskningarnas bok” skriver Varujan Vosganian om alla ”olevda liv” som är följeslagare till de efterlevande generationerna. Vi de levande har ingen rätt att hämnas. Men vi måste få minnas och sörja våra döda i frid.
http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/dar-floden-flyter-fram/